Nu har jag skaffat en ny mobil! Vilket även betyder att jobbet kan nu nå mig igen, och med andra ord så ska jag jobba hela nästa vecka. Jag känner mig så glad. Och det finns en äcklig spindel utanför mitt fönster. Han heter Bertil.

Idag har jag uppdaterat min saker-jag-hatar-lista, och jag kan säga er att min trådlösa datamus kommer ganska högt upp. Seriöst den slukar batterier (AAA) som om den tror att ens sista dagar ska snart komma. Vilket den förmodligen har rätt i för jag kastar den snart i väggen om jag måste köpa ännu ett storpack med batterier till den. Dessutom har det bildas en liten mini-kyrkogård av batterier på min datamöbel. Ja, jag vet att det finns uppladdnigsbara batterier men dom är dyra och jag har ingen laddare.

Men jag ska lämna det tragiska ämnet om min datamus och säga att jag ska köpa ny mobil imorgon! Min förra är sönder, så det känns skönt att uppdatera sig lite. Problemet är bara att jag är fattig så det får bli en sony ericsson W595 för mig med abonnemang, men det sägs att den är en rätt så bra musik-mobil och den är 100 gånger bättre än den jag har nu iallafall. Sen när det kom till att välja färg så bestämde sig tydligen min lilla hjärna för att göra uppror, för på något konstigt vis så slutade med att jag beställde en rosa mobil. Alla som känner mig vet att jag har en mindre fobi för färgen rosa, men på något sätt har den tjejiga sidan inom mig börjat hjärntvätta mig i smyg och fått mig att acceptera färgen. Men jag skyller på att de flesta gulliga sakerna i Japan är rosa, och jag älskar Japan.

Sen kanske det är uppenbart att en tjej som jag är har en tjejig sida inom sig, och varför nämner jag det här ens?

Dagens mobil:



Walkman-mobil, 3,2 megapixelkamera, 8 GB minne med M2, FM-radio
och plats med upp till 8000 olika låtar (:

Hur kommer det sig att dom som har dåligt självförtroende mår dåligt och ser upp till snygga modeller, eller folk som 'ser bättre ut'. Och jag dömer dom inte, jag är likadan själv och tycker att andra i min omgivning är mycket mer snyggare än mig själv. Och det är något jag försöker kämpa mot, att inte tänka så. Men vad jag inte förstår är dom personer som ser bra ut, som får många komplimanger och är populära. Ja, då börjar dom personerna klaga på att dom hatar när killar stirrar på dom, att dom tycker det är jobbigt att alla bara går på deras utseende och inte ser ens personlighet. Det får mig att tänka, varför vill man isåfall bli som dom? Varför vill man t.ex. bli kändis när man vet att egentligen är det ganska jobbigt med alla fotografer och folk som känner igen dig. Det är precis ingen hemlighet att många kändisar blir alkoholister eller knarkare. Nu blir inte alla kändisar sånna, men jag försöker göra en poäng här.

Varför vill man i dagens samhälle så desperat vilja bli populär? eller kändis, eller se bättre ut. Är det verkligen så underbart att ha många vänner, eller att killar tycker du är snygg och het? För är det inte väldigt många då som är ytliga och tänker inte på din personlighet och hur du är som person? Jag tycker man ska vara sig själv, och att man ska tycka om sitt utseende. För om jag skulle tänka som en kille så skulle jag tycka att det som är mest attraktivt hos en tjej, är när hon har bra självförtroende och att hon tycker om sig själv. Håller ni inte med?

Varför ska man slösa ett helt liv på att alltid tänka negativt om sig själv? "jag duger inte" och "jag är för fet" alltså, förstår ni inte att ni förstör för er själva? Tänk positivt istället! Och njut av livet istället för att slösa bort det på värdelösa saker, du duger som du är och om någon säger något annat så kan dom dra åt skogen...eller nått.

Att vakna klockan kvart över sju på en lördag morgon av att ens arbetsledare ringer, är inget vidare precis. Att sedan få höra att man ska jobba vid halv åtta, om en kvart, är inte en rolig nyhet heller. För om man dessutom har sovit över hos Korre och måste hem extremt fort innan man drar till jobbet, så blir denna lördagen ganska misslyckad. Så snabbt drar man på sig gårdagens klänning, ringer pappa, blir hämtad, trycker i sig en klen frukost, byter kläder sen lyckas bli 25 minuter sen till jobbet; är ingen dålig presentation.

Så efter en lång dag på jobbet vandrar Hanna hem med trötta steg och med den tröstande tanken att dom där hemma har nyss handlat och att det finns en stor chans att man hittar god mat för en gångs skull. Sen att man ska jobba både morgon och kväll nästa dag gör livet så mycket roligare. Nej jag är inte alls bitter, vad får dig att säga det?